Tacksägelsevecka

Bloggen har haft ett tillfälligt uppehåll på grund av Thanksgiving-break. Detta även om intentionerna har varit att detta avbrott i vardagen skulle vara en produktiv och kreativ period. En period då högarna med läxor som börjat stapla sig skulle betas av, en tid att reflektera över livet, träna och hiva ur sig små fyndiga blogginlägg. Nu har jag inte sysslat med denna sortens blasfemi. Tacksägelsen har helt och hållet kunnat helgas utan att tid har förspillts på tankeverksamhet och andra osunda aktiviteter.

Första dagen på lovet (onsdag): har helt spenderat enligt de puritanska pilgrimernas läror, i sängen för att helga lovet.

Andra dagen (Thanksgiving Day): firades tillsammans med nära och kära helt enligt seden. När det kom till middagen fick jag ta på mig kaptenshatten och styra båten i hamn. Eller snarare föra handen mot kalkonens anus för att stoppa den full med stuffing samt hjälpa till med de andra mindre viktiga rätterna. Hemligheten med thanksgiving som många av oss utlänningar inte vet är att kalkonen till stor del lagas för att ge stuffingen dess underbara smak. Egentligen skulle ett fulländat thanksgiving-bord enbart kunna bestå av stuffing och kalkonen skulle kunna kasseras när den fått smaka av sig på innanmätet. När kalkonen och självklart stuffingen var klar efter fem timmars rostande i ugnen så var det dags för oss att bli stuffade. Efter måltiden förvandlades även vi till odugliga kalkoner då stuffingen sugit all must ur oss. Den ger och tar men så är det med alla goda ting i livet.

Tredje dagen (Black Friday): är egentligen den viktigaste dagen då man befinner sig i kapitalismens högborg, i alla fall om man iakttar inlevelseförmågan amerikanerna haft när de redogjort för de olika viktiga dagarna under lovet. Black Friday kan liknas vid vår mellandagsrea hemma och det är under denna dag man oftast hör om dödsskjutningar i köer till affärer och andra shoppingincidenter. Detta spektakel tog även jag del av. Det var en relativt städad dag men inte helt rumsren. Shoppingen var snäppet värre än kalkonen och lamslog mig de resterande dagarna av lovet. Ibland kan man få för mycket av det goda.

Nu är det dags att återvända till skolan för att ägna mig åt botgöring. Få intellektet att spira igen så att jag kan förtjäna mitt  månadslånga jullov. 

Bild: En slagen kapten och Nina hans trogna högra hand, utslagna efter att ha kämpat med maten. 

Frank och Jag

Idag fick dagen en extra guldkant i form av Frank Abignale. För er som inte är familjär med denna herre ska jag försöka göra en liten snabb recap. (taget från Wikipedia på grund av lathet.)

Frank William Abagnale, Jr.
Is an American security consultant known for his history as a former confidence trickster, check forger, impostor, and escape artist. He became notorious in the 1960s for passing $2.5 million worth of meticulously forged checks across 26 countries over the course of five years, beginning when he was 16 years old.

In the process, he became one of the most famous impostors ever, claiming to have assumed no fewer than eight separate identities as an airline pilot, a doctor, a U.S. Bureau of Prisons agent, and a lawyer. He escaped from police custody twice (once from a taxiing airliner and once from a U.S. federal penitentiary), before he was 21 years old.[
He served fewer than five years in prison before starting to work for the federal government. He is a consultant and lecturer at the academy and field offices for the FBI. He also runs Abagnale & Associates, a financial fraud consultancy company

Ja precis som de flesta av er vid denna punkt tänker så är det killen Leonardo DiCaprio spelar i filmen Catch Me If You Can. Om Steven Spielberg bestämmer sig för att göra en film som handlar om en under samma period man vandrar på denna jord. Hyr in Leonardo DiCaprio, Tom Hanks och Christopher Walken som skådespelare för att göra detta mästerverk då måste man ha levt ett intressant liv!

Detta fick vi ta del av idag då han kom och föreläste för oss. Att min skola som för mina amerikanska studiekamrater kostar 60,000 dollar per år, använder sina surt förvärvade pengar till denna levande legend känns oerhört rimligt. Tror det är svårt att hitta bättre användning för sina pengar. För att summera vad Frank sa så berättade han något mer ingående om sin livshistoria än vad ni ser ovan. Mycket tid gick åt till att prata om att pengar inte spelar någon roll i världen. Det är att göra frugan på smällen och vara trogen som är det viktigaste (Kärlek etc. viktig komponent av lycka). Ungarna är det sista han tänker på när han somnar och det första han har i åtanke när han vaknar. Så skaffa ett par barn och om ni ändå är i farten så kan ni hjälpa till att föda fler än 1,94 barn som var snittet 2009. Pressar ni (då främst damer fast även Arnold Schwarzenegger om han mot all förmodan skulle se detta) ut 2,1 barn så går folkökningen framåt igen (enligt SCB). Visdomsord från en man som gjort allt man kan drömma om. Nu sållade jag ut allt patriotiskt han nämnde samt att man inte ska fiffla med finanserna som han lade en oerhörd tonvikt på. Men man måste ha i åtanke att han jobbar för FBI samt är anställd av ett antal stora banker så fokus tenderar att ligga på saker som gör hans klienter glada.

Filmen enligt honom själv är relativt snarlik hans riktiga historia förutom att han aldrig faktiskt mötte sin pappa efter att han flytt hemifrån, att han faktiskt hade syskon samt att han inte flydde från sin bröllopsmottagning.  Det kan vara värt att notera att FBI-Agenten som heter Carl Hanratty i filmen blev vänner senare i livet och umgicks ända fram till hans död vid 90 års ålder.

Om ni någon gång har chansen att se honom så passa på! Det är väl värt en timme eller två av er tid. Om inte det tillfället bjuds så spana in filmen eller läs boken med samma namn. Ett livsöde som är själva definitionen av en bra Hollywood story.

PS. Broadwaymusikalen från skaparna av ”Hairspray” som kom ut för ett år sedan gör Europaturné nästa år och ska enligt Frank själv vara oerhört bra. Vet att den kommer att slå ner i England nästa år. Om det nu är det som får er båt att flyta dvs. DS.

Bloggens förbannelse

Den renaste formen av ångest; att komma hem till lägenheten andas ut, borsta tänderna, ta av sig kläderna och känna hur kylan omfamnar kroppen. Bädda ner sig i sängen, låta täcket glida över kroppen och upp över axlarna.  Med händerna som tar ett stabilt grepp kring täcket för att dra ihop det tätt inpå bröstet för att skapa ett slags vakuum som stänger ute all kyla. Gosa ned sig riktigt ordentligt och sen göra en tillräckligt stor kraftsamling för att få ut en lem i kylan som kan ställa alarmet på iPhonen. Klumpigt navigerar man sig fram i mörkret med hjälp av känseln till byxfickan och börjar rota runt utan att finna något. Man börjar lugnt och sansat dra ut allt innehåll och drar slutsatsen att den måste ligga i jackfickan.  Nu avbryts hela sömnprocessen för att istället övergå i ett sökuppdrag. Lampan tänds och ljusstrimmorna skär in i ögonvitan och man lunkar bort till hallen kisandes. Stoppar ner handen i jackfickan nu än mer febrilt. Innerfickan tom, sidofickorna tomma, pulsen går upp, bröstfickan tom, ångesten slår in. Har den hamnat i fodret? 5 minuters knådande av jackan och genomgång av alla fickor 10 tals gånger men inget där. Det är som att man håller på att dö. Hela dagen spelas upp framför ögonen på en. Kan telefonen ha ramlat ut när jag gick och åt? Nej för jag använde den ju där men sen la jag den där. Nej just det jag tog en bild där, låtsas svarade i den efter det. NEEEEJJJ Jag tappade den i taxibilen för 15 minuter sedan. ÅNGEST

Egentligen har jag bloggen att skylla för att jag tappade telefonen. Allt började med att jag varit och sett den nya Bondfilmen ”Skyfall”. Hade funderat ut ett rekorderligt inlägg som gick ut på att jag skulle göra någon form av kalkyl som avgjorde hur många som kunde dö i en film baserat på hur stort hotet var mot världen eller hur elak skurken var. (Skyfall helt klart inom godkända nivåer) När vi står och väntar på en taxi hem ser jag en fot sticka ut ur en bensintank. Kändes aningen skojfriskt att lägga upp en sådan bild på bloggen så mobilen åkte fram. Blixten hinner knappt utlösas då min kompis ropar att jag måste springa till taxin han lyckats fånga. Jag springer dit med mobilen i högsta hugg. Väl i bilen går allt som planerat men jag nyser till två gånger och det är då det måste ha skett, det som inte får ske. Glad i hågen kliver jag ur bilen, pratar till och med receptionisten i lägenhetskomplexet utan att ha en aning om vad som just drabbat mig. Nu ligger iPhonen där i baksätet och åker snålskjuts utan att betala ett öre. Själv gav jag till och med extra dricks så vi får hoppas att den inser min godhet och bestämmer sig för att åka hem igen. 

'merica

Igår var det dags att lufta oss utisar så en av våra studievägledare på skolan där vi studerar (American University) bestämde sig för att dra med oss på en basketmatch. Lagen som spelade var Washington D.Cs egna stolthet The Wizards mot Milwaukee (Wisconsin) Bucks. Ett uppskattat initiativ efter en hård vecka fylld med prov och prestationsångest. Det finns något oerhört befriande i att färdas i att färdas i flock med andra utbytesstudenter (i lagom doser), ett fripass att ställa frågor man aldrig skulle kunna ställa hemma och flyta runt i illusionen om att man besitter något som liknar ett diplomatiskt pass. Att stå och sjunga med i nationalsången med handen på hjärtat innan matchstart för att sedan brista ut i ett samklingande ’merica tillsammans med de andra utbytesstudenterna skulle vara alldeles för stelt om man umgicks med en infödd. Nu kan man istället passa på att med glimten i ögat leva ut alla sina amerikanskt patriotiska fantasier.

Vara en i mängden men ändå så annorlunda.

Nicco och jag förväntansfulla inför vår första NBA match. - Foto av sunkig arenafotograf

En Första Ansats

Efter mycket eftertanke så fick det bli en blogg för att skildra de sista dagarna som äger rum här under min utbytestermin här i Washington DC, USA. Bloggskrivande har aldrig känts särskilt kittlande för mig men har nu under ett par dagar succesivt byggt upp ett bloggsug. Detta beror på att min uppfattning om bloggar ändrades fundamental för några dagar sedan jag lyssnat på Sigge Eklund i en intervju av Kristoffer Triumf . Tidigare hade jag stört mig på den dåliga grammatiken i blogginlägg och de triviala ämnena som oftast togs upp. Här satt han och lovprisade detta, älskade det rena oarbetade språket och tyckte det var svindlande att läsa människors innersta tankar.

Detta fick mig att inse hur genialt mediet är egentligen; en blogg är en historia som inte har ett slut där man får blicka in i en persons mest personliga sfär. Om ni mina kära läsare var hemma hos mig, av någon anledning förpassats in i mitt sovrum och ni ser min dagbok som lätt och ledigt ligger och fläker upp sig. Redo för er att djurisk sätta i er varje ord den har att erbjuda. Skulle ni då inte göra det? Skulle ni inte då när ni hör mina fotsulor komma klampandes i ilfart mot sovrummet lägga tillbaka den genomtänkt så att inga misstankar om att ni varit där och besudlat dagboken rimligen kan väckas. Klistra på ett leende, hälsa på mig och lämna mig i ovisshet om er läsupplevelse.

Så mina vänner jag bjuder in er, det är bara att hugga in!